Det är sommar då alla nordens svalor har anlänt till sina födelsebygder och när syrenerna blommar i våra trädgårdar. Och visst är det sommar då barn- och ungdomslägren på olika orter i vårt land tar emot sina gäster och aktiverar dem enligt de motiv som man har ställt upp för sin verksamhet. Ett av dessa läger skall vi minnas.

År 1862 var järnvägsbanan Helsingfors-Tavastehus färdigbyggd och trafikerades av 3 tåg i veckan tur och retur. Banan delade vår by i en öster och en väster sida, och den sanka området, som hette Dammen, torrlades på många ställen allt från Mickelsvägen ända till de småsjöar, som fanns efter nuvarande Biblioteket. Hållplats för på- och avstigning fick Åggelby år 1873 och år 1881 upphöjdes hållplatsen till station. Ett eget stationshus fick Åggelby år 1907 på öster om järnvägsbanan.

Det nuvarande stationshuset byggdes på banans västra sida år 1919 efter ritningar av Thure Hällström och är numera fredat i stadsplanen. Men något stationshus är det inte längre. Förr köpte man där sina tågbiljetter i III klass väntsal vid en lucka till höger då man kom in från perrongsidan. Där inne väntade man på det försenade morgontåget, om yrsnön täppt till banväxlarna eller om tåget var försenat av andra orsaker . Under kriget kunde det bero på flygalarm. Kaffe och bulle kunde man köpa i Ida Koskinens servering till vänster i väntsalen. Och så småningom fanns där också en tidningskiosk i hörnet mitt emot. II klassens väntsal var oftast tom, i bästa fall satt patronessan Kawaleff där.

Kanske blev man tvungen att besöka en toa, och det gjorde man ogärna. Uthuset fanns söder om stationen och hade en avdelning för män, en för kvinnor. Hela systemet bestod av ett stort hål i golvet, var och en fick uträtta sina behov efter bästa förmåga. Kring uthuset hade man planterat prydnadsbuskar för att försköna det hela.

I dag rusar Pendolino- och Inter City-tågen förbi med hög fart, och de moderna lokaltågen som stannar i Åggelby märkta P och I, är moderna vidunder. Förutom fjärrtågen , de långa godstågen och lokaltågen fanns det förr också arbetartåg, som trafikerade banan under det som vi nu kallar rusningstider. Det var billigare att åka med dessa mycket primitivt inredda tåg. I mitt minne körde arbetartågen längs Fredriksbergs lägre spår förbi järnvägspersonalens hus det s.k. ”Toralinna ”. Varje lördag i början av 1900-talet körde ett litet persontåg från Fredriksberg till Södra hamnen. Den enspåriga banan, som ännu syns i stadsbilden, gick från Toralinna till centrum, fortsatte under Mannerheimvägen, till Maria sjukhus, Brunnsparken och salutorget. Tåget, som kallades AKKA-JUNA, förde järnvägspersonalens fruar till torget och saluhallen, där de gjorde sina matuppköp. Söndagarnas begravningståg körde till Malms begravningsplats längs stambanan och vek av till höger längs en banstump som började norrom Boxbacka station . Hertonäsbanan byggdes 1936 men trafiken på den var minimal. Och visst minns man ”Rysståget”, som bölande körde genom bygderna under Porkalaparentesens tid.

När de forna tågen startade efter grönt flaggande och en gäll vissling, kom det första flämtande rökmolnet ut genom lokets skorsten, sedan kom ljudet och röken allt snabbare och snabbare. Vid torra somrar följde gnistor med röken och gav upphov till bränder i banvallens torra gräs. Också gångbron över banan kunde antändes av gnistorna.

På banans östra sida fanns en lagerbyggnad, dit alla försändelser som kommit med olika tåg förvarades och väntade på sina ägare. Här förvarades också de likkistor, som forslades från Forsby sjukhus och som väntade på att överföras till begravningståget till Malm.

Och hur såg det ut inne i vagnarna ? Jag minns bänkarna av blankt polerat trä med ränder i beige och brunt. Senare var bänkarna fortfarande hårda, men beklädda av murrigt färgat tyg, troligen vävt i Freunds sammets och plyschväveri vid Mickelsvägen 2. Jag minns de snusbruna gardinerna med invävda VR och SJ i tyget. I en hylla på väggen fanns en vattenkaraff och två glas, som sakta klirrade vid tågets gång. På golvet mellan bänkarna stod spottkoppar av porslin och på väggarna fanns tavlor med text på finska och svenska , säkert också på ryska då det begav sig : SPOTTA EJ PÅ GOLVET. På så sätt bekämpade man lungsotens framfart.

Många tar också i dag tåget in till centrum, men man känner knappast sina medpassagerare på perrongen. Förr kände man många av dem, som kom vandrande ända från östra Baggböle eller som klev upp och ner i den svart tjärade gångbron över banan. I väntan på morgontåget fick man veta en hel del om vad som hände och skedde i Åggelby.

Britta Holmlund 2006
Kaj Blomberg bekräftar minnena
Bild: Svensk Förening i Åggelby