| Min
allra första film såg jag c:a 1930 i en av Toivola skolhems lador. Åggelby
svenska folkskolors elever var inbjudna till föreställningen och vi såg
då stumfilmen Onkel Toms stuga.
I Kottby fanns vid den tiden Bio
Rio och i Baggböle startade något senare bio Tarja, båda byggda till
biografteatrar. Men i Åggelby har det hittills funnits bara en biograf
och det var den minnesrika Biola, som fungerade i det gamla brandkårshuset.
Först något om huset, som
byggdes vid sekelskiftet och som då var en vanlig villa med namnet
Rosenlund. Ägare var stationsinspektor Richard Ståhle. Inneboende var
också byggmästare Karl Ståhle. Fru Karolina Albion bodde och innehade
en charkuteriaffär i villan . Hon var senare en aktad husmor i
Societetshusets stora kök.
Den 28.1. 1910 inköptes villan
med parcell för 20.000 mark av den då 10-åriga Åggelby FBK . Villan
hette då Ilmarinen II , adressen var Krutkällareåkern 3. Huset
ombyggdes genast och fick festsal med tillhörande scen, vaktmästarbostad
och behövliga lagerutrymmen. Den stora salen blev omedelbart en
uppskattad samlingsplats för ortens föreningar.
Mellan åren 1915 och 1917
inkvarterades i brandkårshuset 150 - 180 ryska befästning-sarbetare,
som under sin vistelse där förstörde och smutsade lokalen så att
golv och väggpanel måste förnyas. På 1920 - och 1930-talet var
" brankis" åter en omtyckt plats för fester och konserter i
Åggelby. Så bröt kriget ut och nöjeslivet förlamades.
Men under mellankrigstiden
1940/1941 hyrde , om vi nu minns namnet rätt, en fil.magister Mattsson
brandkårshusets festsal och inrättade där sin biograf BIOLA. Han förestod
också bio Tivoli på St. Robetsgatan och troligen kom de knarrande
svartbetsade stolraderna därifrån . Stolarna hade nedfällbara sitsar
och raderna var nöjaktigt fastskruvade i golvet. Ibland var det nära
att hela raden hade fallit bakåt. Några enstaka stolar fanns också
vid väggen under de stora fönstren mot landsvägen. Den vita duken
fanns på scenens bakvägg. Ett riktigt maskinrum byggdes så småningom.
"Brankis" hade en stor
tambur där det också fanns ett utrymme med biljettlucka. Magister
Mattsson sålde biljetterna samtidigt som han höll ett öga på att
ingen smet in gratis. Han var också sträng när det gällde åldersbegränsning
för filmerna. I stället visade han ofta barnvänliga filmer, såsom
Helan och Halvan och många Chaplinfilmer. Han var också vänlig nog
att tillåta biobesökarna att i rädsla för tjuvar ta in cyklarna i
tamburen . Efter allt detta stängde han dörren och föreställningen började.
Ibland vikarierades han av polis Jokela och tekniker Nordling, båda var
Åggelbybor.
Var det kallt väder ute skötte
han också under filmens gång om att salens bägge kaminer fick tillräckligt
bränsle. De som hade kommit först in placerade sig gärna för kylans
skull närmast eldstäderna , men blev det för varmt där senare,
flyttade man bara på sig, platserna var ju onumrerade.
Filmer bytte man onsdag och lördag.
Lådorna med filmkassetter sändes med buss från Järnvägstorget.
Bussen gick den tiden från Kottby till Åggelby station och längs den
landsväg öster om stambanan som nu är promenadväg upp till nuvarande
Ånäsvägen . Bussen fortsatte sedan över broarna till Mickelsvägen.
Busshållplatsen var vid Öhmans villa bredvid " Brankis" och
där inväntade mag. Mattsson sina lådor och återsände samtidigt
redan visade filmer. Med filmerna kom också affischerna med filmens
namn. För hand skrev han bara ut BIOLA och tidpunkterna för föreställningarna.
Affischerna var uppsatta på åtminstone fyra ställen i Åggelby. De
var stolpen i Boxbacka vägskäl vid Åggelby gård , stolpen i Solberg
överst i kyrkbacken, anslagstavlan vid Lunchkafé mitt emot stationen
och anslagstavlan vid järnvägsövergången invid Lindqvists butik. Några
år tjänstgjorde Bengt Andersson som affischuppsättare , sedan ärvde
Kaj Blomberg uppdraget. I lön för detta erhöll gossarna fribiljetter.
Ont var det om ritstift under efterkrigsåren, med en kniv lösgjorde
man stiften och använde dem på nytt. Väl kunde det hända att någon
annan också hade behövt dem.
Under fortsättningskriget hade
hemvärnsmännen sin basplats i brandkårshuset . De sov där och det gällde
för dem att fösa undan sina bocksängar och madrasser då Biola hade föreställning.
Mat fick de på skyddskårshuset vid nuvarande Torgfogdevägen där
lottorna hade alarmvakt och bespisning. Risk för alarm under föreställningen
fanns ju alltid. Blev det tyst alarm underrättade mag. Mattsson därom
och den som önskade gick då hem. Blev det fullt alarm bölade sirenen
på brandkårshusets tak tydligt nog härom.
Kaj
har berättat att han som 11-åring såg en indianfilm med Shirley
Temple på Biola tillsammans med sin mor och syster. När det blev tyst
alarm, gick hans damer hem, själv ville han se filmen till slut. Men så
blev det fullt alarm och föreställningen avbröts. Vår grabb sprang
hemåt mot Vilkensvägen, men när han befann sig mitt emellan broarna hördes
de dovt brummande ljudet av plan med bomber, som fälldes någonstans i
Malm. Kaj kastade sig vid sidan om vägen och famnade skräckslagen en
stor björk . Han saknade sin vän, den store hunden Tarru, som var
vettskrämd under bombräderna. Tillsammans sökte de skydd i källaren
där låg omslingrade med tassar och armar .
Efter fredsslutet blev också
publiken en annan. De unga frontmännen kom dit med sina flickvänner .
Småningom stabiliserades parförhålllandena och det låg förlovning
och bröllop i luften. Filmerna var fortfarande gamla svartvita och
spolarna små, när det var som mest spännande var det dags för
mellanakt. Ibland brast filmen , ljuset tändes och mag. Mattsson
lappade. Publiken stampade, buade och visslade tills det blev mörkt
igen och filmen fortsatte. Det kunde också hända att ljudet och bilden
inte stämde ihop, och detta gav givetvis upphov till fortsatt missnöje.
Men något stort ofog förekom aldrig. I slutet av 1940-talet visades
det tyska UFA-bolagets färgfilmer , sådana som "Näckrosen"
och " Den gyllene staden" med Cristina Söderbaum.
Exakt datum för Biolas sista
filmförevisning finns inte, men det torde ha varit i slutet av
1950-talet. Då sköttes verksamheten av Totte Sundell. Det gamla brandkårshuset
revs i slutet av 1970-talet och på platsen står nu ett nytt
"Brankis " i rödtegel med adress Otto Brandtsvägen 2 .
Biolas kuttrande efterkrigsungdomar är alla numera pensionärer, som
helst sitter hemma i länsstolen och ser BumtsiBum på TV.
Britta
Holmlund
Till
Kaj Blomberg
Tua
och Aulis Lampinen
stor
tack för data och arbetshjälp
|